Skiträdd

IMG_4657 (kopia).jpgDet finns ibland inget sätt att smygdyka in i något, i det här. Man stryker längs väggarna ett tag (några år?) och undviker att tänka på den egentliga känslan. Försöker släta ut det med positivt pepp och hur man kan faktiskt rikta sitt fokus och sin energi. Men för mig, och kanske för 100% fler, är det som vanligt och jag inser efter en stund, om inte skavet inombords släpper, att det inte funkar att gå omvägar runt känslan längre. Det är bara att ta ett djupt andetag, öppna ögonen och gå rätt in i det obehagliga.

Problemet är att det ibland tar lite tid innan jag förstår att det är något obehagligt där.

Jag ska springa ett fjällmaraton den 3 augusti. 43 kilometer, 2100 höjdmeter. Efter min uppväxt med elittävlingar i dressyr och fälttävlan är min erfarenhet av träning är att jag antingen får ont någonstans och slutar, eller tappar motivationen för att det liksom bara blir flåsigare och jobbigare, istället för så där gött och lätt som alla pratar om. Jag har alltid fått höra att jag är tjock, har fula ben, flåsar mycket och man hånade mig för mina kinder som liksom aldrig ville sluta vara knallröda efter lite spring på gympan några timmar tidigare. Skoltiden, du var brutal.

Vad är skillnaden nu? Jag har äntligen landat i att jag faktiskt ändå började tro på allt det där. Det tog ändå fäste långt där inne och det blev vad jag också tyckte om mig själv. Jag har i så många år försökt intala mig att det inte är så. Det blev mina begränsningar och det som gjorde att jag bromsade, när jag egentligen hade kunnat ge allt. Efter min första graviditet och förlossning blev det så tydligt och jag vågade äntligen tycka något annat. För det får man. Mer om det någon annan gång.

När någon frågade mig vilket träningsmål jag hade för ca ett år sedan guppade fjällmaran runt där som en dröm långt inne. ”Tänk att ha en kropp som klarar det!” Men jag vågade inte. Om jag inte säger det högt, behöver jag inte heller misslyckas. Fy f a n för den misslyckade känslan, en bekräftelse på att jag är fet och flåsig. Men så bestämde jag mig för att våga ändå. Säga det högt. Våga göra annorlunda. Våga möta och lyfta och känna. Jädrar vad glad jag är för det. Även om det fortfarande känns läskigt.

Så nu när fjällmaran börjar närma sig börjar faktiskt just dessa känslor bubbla upp. Det är så skönt! Det är fortfarande lite läskigt att skriva orden, jag är rädd. Men de har ju aldrig uttalats och ändå tagit upp plats inom mig. Lika bra att få upp skiten, rent ut sagt.

Jag landar i att jag är lite rädd för att inte orka. Jag är rädd för att det ska bli övermäktigt. Men vet ni vad, jag är bara lite rädd. Det är ingen känsla man måste springa ifrån. Den försvinner inte bara för det. Den är rent av ganska livsviktig.

Så precis där tänker jag vara nu. Jag tänker göra tvärtom mot vad jag alltid gjort. Vara lite rädd och det är helt ok. Våga träna hårdare, våga prioritera återhämtning, våga säga ja, våga säga nej. Värdens enklaste och världens svåraste. Men jädrar vad gött det blir när alla känslor får vara med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s