Gummibåtar. Del 1 i hålla-i-ande

Träningsångest. Att gå från inget till att träna kan kännas som världens största och mest orimliga steg. Så hur fasen kommer man igång? Hur håller man i? Jag, som säkert de flesta andra, har varit expert på att komma igång, men inte särskilt lysande i själva hållaiandet. Jag ska berätta om hur man kan göra när man inte blivit frälst i en speciell sport eller hittat ljuset i tex crossfit, när rörelse inte kommer så där jäkla självklart, som det verkar för så många andra.

Varsågoda, del 1 i vägen till ett hålla-i-anda som du kanske antagligen inte läst det förut. Uppstrukturerat, kaosigt och ärligt.

IMG_4674 (kopia)

Träning och rörelse har en mängd hälsoeffekter, det känner de flesta till. Men att må bättre verkar inte vara en orsak nog till rörelse och ofta behövs något radikalt för att vi ska gå utanför vår rutin-zon bara så där. Även om vi inte mår toppen, mår vi kanske inte heller tillräckligt dåligt för att börja förändra. Det är där, in i mellanmjölken, jag vill gräva lite.

Jag hade känt det där skavet länge. Något har fått mig att börja träna, men jag föll tillbaka i gamla icketräningsrutiner efter två-tre veckor igen. Även om jag inte helt förstod det då var det oftasten längtan att stilla ett inre dåligt självförtroende över min kropp som fick mig att starta. Oduglig kropp på olika sätt: för tjock, för flåsig, fula ben, tjocka armar. Inte bra nog. Alltid var det något jag präntat in i eller hört från skoltiden och det var det som guppade runt där inne i huvudet. Ger det goa förutsättningar för rörelse och hålla-i-ande? Nja.

Så tänk dig hjärnan som ett hav. Mäktigt, ibland lugnt, ibland stormigt. Oändligt. Ibland svart, ibland klaraste blå. Under åren har det där havet fyllts med massa små gummibåtar. Gummibåtarna är fulla med skitsaker du fått höra om din kropp, eller blivit expert på att intala dig själv om din kropp och ditt värde. Du är kanske inte ens medveten om att du pratar med dig själv så här längre för att det är så inpräntat och går så på rutin att det är som att andas. Det bara händer. Tillslut guppar det runt så många gummibåtar med skitord där i hjärnan att det blir svårframkomligt för andra vackra skepp. Och istället för att se det magnifika havet som finns där inne, syns bara en jäkla massa småbåtar som skräpar ner. Men samma hav finns där, det gäller bara att rensa lite.

Så varför mal jag på om tankar när det är träningsrutiner vi ska förändra? Jo det första jag gjorde när jag ville förändra på riktigt var att bli varse om varenda liten gummibåt i hjärnan. Ärligt, naket och ibland lite brutalt.

  1. Syna gummibåtar.

Ställ dig vid spegel och stå kvar. Se dig själv. Var tyst en stund och lyssna vad tankarna säger om din kropp. Även om tankarna kanske är både obehagliga, elaka eller konstiga – bli varse om dom. Tänk klart dom.

Din hjärna vet inte skillnad på hittepå och verklighet. Så a l l t du säger till din hjärna, tror den på. Alla skitgummibåtar blir stora som färjor. Gummibåtarna finns kvar, så länge du berättar för din hjärna att de finns. Jag hade trott länge att om jag bara fokuserade på havet mellan gummibåtarna, finns inte gummibåtarna, eller så försvinner dom av sig självt. Men sedan stod jag där, 30 år och nyförlöst och ganska clueless. Först när jag verkligen mötte de där förbannade gummibåtarna, kunde jag skicka dom vidare.

Så även om du inte riktigt tror på det, än, berätta för dig själv att innehållet inte är sant. Eller om det är lättare, när du ser gummibåten – skär av tampen och släpp den fri, låt den försvinna. Tillåt dig själv att släppa taget om skit. Det kan ge en falsk känsla av samhörighet att hålla fast vid gummibåtarna, och det är galet läskigt vad som händer när det blir tomt – vad händer då? Men våga stå kvar. Våga se vad som händer. Andy Puddicombe (Headspace) säger väl hela det här inlägget något enklare: ”När du märker att en tanke kommer, försök inte förändra den, se den och låt den passera.”, men det lärde jag mig först några år senare.

Att notera var jag la min tankeenergi var första steget i att förändra mitt beteende inte bara till träning, men till allt möjligt. Bara lite till..

Under min första graviditet fick vi veta att vi väntade en tjej. Under graviditeten kände jag mig pepp över att få en dotter att lära om livet, till att bli en självständig och stark kvinna. När det kom ut en pojke minns jag att jag undrade hur sjutton jag ska göra nu. Hur ska jag göra för att det ska bli en vettig människa av det här? Hur gör jag så att han inte blir en våldtäktsman? Jösses.

När han var två-tre månader stod jag framför spegeln och kände mig ganska värdelös i allmänhet faktiskt. Jag kände inte igen min kropp och hade svårt att säga något snällt om mig själv. Då slog det mig – om jag inte behandlar mig själv med respekt, hur kan jag då lära honom att göra det? Det kommer inte spela någon roll vad jag säger, han kommer se rakt igenom det om jag inte tror på det själv. Hur fan ska jag göra nu? Sedan började jag syna gummibåtar. Hur fula och obehagliga de än var att se ner i, så släppte jag taget och synade dom. Det var också först då jag kunde pysa ut luften och göra mig av med dom. Nej jag trodde inte på det först, jag var övertygad om att gummibåtarna var fyllda med sanningar, så jag fick helt enkelt låtsas. Tills jag började tro.

Och ge dig inte förrän du också tror. Lova mig det. Om du inte tror på dig själv, tro på mig: Du duger, precis som du är just nu. Säg det tills du tror på det. Tills din hjärna förstår dig. Det är värt allt.

Del 1 i min väg mot hålla-i-ande.
Foto: Sara Gust 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s