Från utmattningssyndrom till fjällmaraton

I juli för ett år sedan kämpade jag mot tröttheten. Jag var sjukskriven sedan april efter 14 månaders brutal sömnbrist efter födseln av vår andre son Louie. Och ja, det var precis så det kändes. Och ja, det var precis det jag gjorde. Jag kämpade.

Någonstans där formulerade jag ett mål för mig själv. En inre dröm och önskan om att känna mig stark, uthållig, kraftfull och lugn. Motsatsen till allt som fyllde mitt inre just då. Jag har alltid imponerats och förundrats över de som springer maraton upp, längs med och nedför fjäll. Om jag sätter upp ett mål på riktigt för mig själv, kan jag inte klara det då också? En sökan efter en väg ur något. En utmattad sörja.
IMG_E1933
Cat Bells, Lake District, England. September 2018.

Även om självkänslan och samspelet med kroppen svajat under åren har självförtroendet varit lite mer Pippi-färgat. ”Det löser sig”, hade visat sig stämma i alla lägen och tog mig genom flera av världens länder ♥️ Men där någonstans när Louie slutande andas, 33 timmar gammal, började ”det löser sig” smaka beskt. I min utmattade kropp var färgerna tonade och nivåreglagen neddragna. Jag förklarade min utmattningssjukskrivning med att om jag inte blivit så sömnberövad under så lång tid hade det här aldrig hänt. Och det kanske är så, men det spelar ju egentligen ingen roll. Nu ser jag hur jävla mycket jag kämpat emot hela tiden. Förklarat. Levt i allt jag trott jag ville vara. Även innan. Vägen mot det här fjällmaratonet har tvingat mig att släppa taget. Sluta kämpa för fel saker. Sluta lägga alla krafter på att leta färger och se skit jag bär på även om jag försöker tro att jag inte gör det. Att möta mina rädslor. Backa, öppna ögonen och våga se allt som far förbi. Ärligt, ibland brutalt, men helt galet befriande. Så ja, jag satte det där målet för något år sedan. Jag ska springa ett fjällmaraton. Jag visste inte exakt vad det innebar då. En HALVMARA hade varit ett mer rimligt mål för en utmattningssjukskriven och relativt nybliven tvåbarnsmor som aldrig sprungit längre än en mil. Tur för mig är jag ganska skönt orimlig ibland. Jäklar vad mycket kul som kommer ur det. Jäklar vad mycket jag undrat vad schön jag håller på med. Så, på lördag kl 09 går starten till Kia Fjällmaraton i Åre.

43 kilometer i fjällen. 2100 höjdmeter. Fram till dess och efter tänkte jag skriva en serie om hur fan det gick till. Jag ska se om jag kommer på det iallafall.
IMG_E1923
Cat Bells, Lake District, England. September 2018.

En kommentar Lägg till

  1. syrran skriver:

    vem bestämmer vad som är ett rinligt mål eg? DU 😘

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s