Utgångsläge| Maradrömmen

on

Som sjuksköterska på en akutmottagning möter jag dagligen människor som söker för stressrelaterade symtom. Yrsel, bröstsmärtor, buksmärtor, andningssvårigheter, långvariga smärtor, hjärtklappning och massa  andra ”diffusa” symtom.

Efter att Louie hade haft sina andningsuppehåll strax efter födseln och jag inte hade sovit bra på några månader började jag jobba halvtid. Det var lite av en befrielse att få göra något annat än leva i bubblan av sömnlöshet och rädsla för nya andningsuppehåll. Att arbeta på en akutmottagning är skitroligt, men jösses vad slitsamt det är ibland. Jag gick in i en oerhört tuff period, fick arbeta över varje pass, patienterna var galet dåliga och arbetsbelastningen var hög. Orimligt hög. Louie vaknade fortfarande 10-40 ggr per natt.
Symtomen för mig kom smygande. Hjärtklappning, ångest, oro,  depressiva symtom, hudproblem, extremt sötsug, negativitet & katastroftänk för att räkna några. Jag var väldigt medveten om att detta var signaler min kropp skickade för att bromsa mig, men just då fanns ingen möjlighet till det. Två veckor efter att  Louie, 14 månader gammal, skolades in på förskolan, gick jag till läkaren och sa att jag behövde sjukskriva mig. Jag berättade om mina symtom och att jag trodde jag behövde sova två veckor. 9 månader senare började jag jobba lite smått igen.

Att sätta upp sitt livs träningsmål när jag var på någon sorts bott, är kanske lika logiskt som ologiskt. Jag hade otroligt svårt att förlika mig med hur ursketen, platt och dimmig jag kände mig. Men att få tugga mig framåt, om än i seg, grå gegga, gav mig en ljusplupp att fokusera mot när allt omkring var mörkt.

Men ärligt talat vet jag inte om det hade blivit så här bra, om jag inte beslutat mig för att springa just en fjällmara. Att gå på djupet i vem fasen jag är, hur jag funkar, vad som hänt och händer i min kropp på riktigt, och vad den faktiskt behöver hade jag kanske gjort på något sätt ändå, men så här har det blivit så mångdimensionellt. Starkt, vackert, färgglatt, kraftfullt, livfullt.

Jag bestämde mig där på botten att vara ärlig, för jag ville ha förändring på djupet.Jag hade alltid varit ganska nöjd, men innerst inne kände jag av ett skav. Ett gruskorn som kommer fram ibland när man blinkar till. Som man tror man gråter ur, men som aldrig riktigt försvann.

Så rakt ut och in ur hjärtat. Med öppna ögon vad som än skulle uppenbara sig. Prova något nytt, vara modig fast man är skitskraj. Sluta leka stark när pölen behöver bli en större pöl först. Inse att jag behöver inte ta med mig det gamla, jag finns kvar ändå. Jag måste släppa taget, helt och utan förbehåll, för att bygga upp det riktiga jag.

Det har varit tufft, men det har varit det bästa jag gjort. Häng med i tillbakablicken om ni vill ♥
IMG_E1919

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s