Maradrömmen i fjällen.

43,5km. 2100 höjdmeter.
Välkomna genom huvudet och benen på ett fjällmaraton ur en kanske överdrivet lyrisk persons synvinkel. Men det var ju precis det här jag hade tränat för. Jag ville känna mig lyrisk hela jävla vägen. Efter en utmattningssjukskrivning som heter duga. Min nyfödda Louie hade slutat andas och legat på IVA. Jag hade inte sovit på 14 månader. Varit stillaliggande med risk för prematur födelse 3.5 månad innan det. Traumat, rädslorna, stressen, påfrestningen.
Tillslut tyckte jag inte det var någon särskilt stor idé att ens träffa någon, i det jävla skitskick jag var i. All energi gick åt att försöka hålla mig levande.

Nu i efterhand har jag insett hur mycket skuld jag burit på. Och skam. För alla sociala roliga grejer jag fick säga nej till, alla kalas, alla släktgrejer, alla människor jag ändå älskar. Nej.
Jag orkade inte.
Skammen som ogenerat följde. Skuldkänslor och dåligt samvete.
Tackolov att jag frågade mig själv: Vad vill jag?  Tackolov att jag vågade driva mig själv framåt.

Att bryta sig loss från rädslan har varit min största utmaning.
Och största jag någonsin gör.
Också det överlägset jobbigaste, mest brutala och bästa jag någonsin håller på med.

Den 3 augusti 2019 på Vålådalens fjällstation kl 09:00 startade jag mitt livs första maraton. Jag stod där bredvid fantastiska Camilla, en riktig inspirationskvinna som jag lärde känna när jag var gravid med Louie, då hon leder fantastiska yogaklasser. Någonstans kanske det var meningen att vi råkade på varandra just då. Hon är underbar att ha omkring sig och förmedlar en häftig blandning av råstyrka och ödmjukhet.

Vi tog följe första kilometrarna, som började upp för Ottfjället i Vålådalen. Högsta topp 1140MÖH i loppet inom 8 km kändes gött att ha klarat av, mentalt. Vi tog oss upp bland molnen och de friska vindarna. Det karga landskap fick ett dramatiskt filter över fjällandskapet med det molniga morgonvädret. Mäktigt.
Flera gånger vände jag ansiktet mot vinden och bara kände.
Jag är här nu. Varenda steg är jag här.

Ottfjället, 1140 möh

Efter åtta kilometer börjar nedstigningen mot Nordbottnen (15,6 km). Breda öppna landskap välkomnade mig, jag vågade släppa efter och fick känna på hur det var att flyga fram över landskapet. Mäktig känsla.
Krampkänningarna började där vid ca 14 kilometer men jag tuggade på ganska lätt till första vätskekontrollen i Nordbottnen. Det tog mig dock ca 3h dit, och jag hade bara en liter vätska i ryggsäcken. Det var så torrt och bäckarna vi skulle dricka vatten ur längs vägen var helt torra. Det resulterade i att jag drack alldeles för lite vilket inte hjälper krampiga ben.

Två bullar och omplåstring av en av mina lilltår samt en ynklig mans knä senare börjar jag den lite mindre stigningen till Hållfjället. Tar rygg på en kvinna som springer Tour de Fjällmaraton, alltså veckans ALLA lopp – hur häftigt? Inspirerad av alla starka brudar samt hög på adrenalin och fjällandskap kändes stigningen lätt. Men, vips kom krampen tätare och hårdare. Fick stanna flera gånger för att stretcha ur benen, tack och lov med galet vacker utsikt.
Hållfjället, ca 900 MÖH, var en fröjd. Underbar lummighet och omogna hjortron som färgklickade stigarna.
Hållfjället, 900 möh.

För att få avsluta loppet behövde jag vara vid Ottsjös vätskekontroll kl 14:45, där drogs nämligen ett rep då av säkerhetsskäl. Kl 14 sprang jag in i Ottsjö (28km) till familjens hejarop. Så jävla lycklig rent ut sagt. Kroppen kändes fantastisk och jag njöt och kände mig stark. Åt tekaka från Siljans konditori, fick i mig en resorb och extra vatten. Kramperna var frekventa men humöret på topp.
När jag gick backen upp mot vätskekontrollen sög det galet i benen och en liten tanke om hur sjutton jag skulle ta mig upp för Välliste (1025MÖH) slank förbi, men tanken avslutades direkt med ”det löser sig”. Under de dryga åtta timmar jag var ute var det mitt enda pytteminitvivel .

Som ett tecken väntade massagebänkar och fantastiska naprapater/massörer där uppe och ca 40 minuter senare hade mina ben fått sig en rejäl massageomgång. Jädrar vad ont det gjorde men det räddade nog mina ben. Fick i mig lite mat och ännu mer vätska och började efter ett ca 60 (!) minuters stopp i Ottsjö stigning igen mot Ytterstvallen (34 km). Denna sträcka var bara 6 km och jag kände mig lättad över att jag skulle få fylla på mina vätskeflaskor om en timme igen. Fokuserade på att dricka och stretcha och promenerade mest långa och lite tråkigare backar uppför. Backade, kände in och andades. I en liten dipp runt 32 kilometer tog jag upp mobilen och kikade på meddelanden jag fått längs vägen. Hejarop och kärlek. Och jag grät.
Jag grät för att jag uppfyller en dröm. Jag grät för kroppen kändes ändå helt fantastisk. Jag grät för jag inte hade minsta känningar i höfterna. Jag grät för all kärlek som fanns med mig. Jag grät för att lätta på trycket och släppa rädslor som följt mig sedan skolåren.

Väl i Ytterstvallen väntade nya makalösa vyer samt resorb, vätskepåfyll och chips. Med vätska och lite backande hölls krampen i schack och jag kände hela tiden hur blodet bytts ut mot bubblande glitter och skönsång.

I en lång nedförsbacke faller en kvinna framför mig. Hon kraschar hårt och blir liggandes.
Mor skrev till mig i början av loppet att ”varje steg är en vinst”, och det tänkte jag ofta under loppet. Fokuserad var jag sätter fötterna och genuint jävla urlycklig för varje steg. Ödmjuk inför att det kan förändras fort. När kvinnan framför mig kraschar påminns jag återigen om det sköra. Det är väldigt vackert, men också väldigt brutalt. Så svart i kontrast till det färgstarka, även om det är färgstarkt i en gråskala. Mäktigheten finns däri oavsett färg.
Att inte hitta kraft bara i de ljusa färgerna och påminna sig om regnets betydelse för grönskan. Knoppar växer i mörker, det gror och knakar. När det blommar är jobbet redan gjort. Mörker behöver värme också, oftast ger vi det bara kyla.
Fan om vi inte ska älska alla bitar. Fan om det ska finnas skam i mörkret.

Kvinnan är i chock och det tar ca 15 minuter innan hon går att prata med. När jag lämnar henne gör jag en liten check i min egen kropp. Ett leende sprider sig hela vägen in och förundras igen över hur grym jag känner mig i kroppen.

Stigningen mot Välliste har börjat.


En bäck vi skulle hämta vatten ur..

När jag lämnar skogspartiet och kommer upp på det mer kala fjället är utsikten 360 grader underbarhet. Ändarna i hjärteroten spritter. Jag är hemma. Själen breder ut sig över vyerna och låter kraften fylla mina celler. Hjärtat, lungorna, medvetandet och själen. Allt är ett.
Stigningen går lätt, förvånansvärt lätt, det känns som att energin sprutar. Jag stannar ofta och stretchar och håller kramperna i schack men motorn känns kraftfull ❤

På toppen av Välliste, 1025 MÖH och 39 kilometer in i loppet, väntar chokladbollar och en utsikt över vad som känns som hela Jämtlandsfjällen. Känslan är oslagbar.

Välliste, 1025 möh

Jag hade blivit varnad för att de sista 4 kilometrarna skulle vara tuffare än man tror, och jag hade ställt in mig på att det skulle kännas jobbigt mentalt med fyra kvar. Men nej, nedförsbacken som följde var b r u t a l. Fötter och ben värkte något fruktansvärt. Det var svårt att bromsa och foten jag vrickade till tidigare i loppet värkte till. Jag gav mig själv 50 meter där jag släppte ut allt. Jag svor högt över krampiga ben och smärtande fötter. Tjurade ut allt.

Sen stannade jag, kissade lite och lyfte blicken igen.
Jösses. Jag har tagit mig 4 mil i dessa omgivningar. Det är så förbannat coolt.
Sedan var jag klar med tjurandet och tillslut planade det ut.

Med 2.5 kilometer kvar och benen faktiskt kunde bära mig springandes kom Koppången i lurarna. Till första fiolstråket började tårarna rinna ohämmat. Allt är så vackert. Alla skaverier, allt driv, all kärlek, allt mod, all sårbarhet och all natur. Jag skulle klara det. En fot framför den andra skulle ta mig de sista kilometrarna. Min kropp kändes stark.
Min hjärna starkare.

Till Koppången ökade jag farten och sprang för allt jag älskade. Uppfylld. Med tårarna forsandes nedför kinderna. Helt perfekt.
Helt perfekt, ända in i mål där Louie, Loke och Emil famnade om mig.


Kia fjällmaraton mål efter 43,5 kilometer, 2100 höjdmeter. 3 augusti 2019.

2 kommentarer Lägg till

  1. SkyRunner skriver:

    Vad roligt att du funnit glädjen i Fjällmaraton och grattis till att du klarade det! Fin läsning också! Det var nästan så att jag fällde en liten tår då jag själv var i en liknamde situation som du innan mitt första Fjällmaraton 2017. Go Girl! Detta är bara början! /Katinka, skyrunner.nu

    Gilla

    1. Kei skriver:

      Tack! Och nu kan jag länka till dig med bilden!!! ♥️💕♥️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s